Jag begriper inte varför alla blev så upprörda när Andre Agassi i veckan avslöjade att han knarkade en del under sin idrottskarriär. Är det någon som är överraskad? Really?

Möjligtvis kan jag hålla med om att Agassi gjorde sig skyldig till en överdrivet flummig drogromantik när han skulle berätta om sitt missbruk – att han beskrev sin favoritdrog crystal meth som “a tidal wave of euphoria that sweeps away every negative thought in my head”, att han sade att han aldrig “felt so alive, so hopeful” som när han använde den. Det var lite osmidigt. Men hur oväntat är det att tennisspelare knarkar? Att detta den vita sportens frälse lever ett liv präglat av dekadens, överflöd, laissez-faire-attityd och jätteflaskor med champagne som efter att ha sabrerats med silversvärd sprutas över tonårsflickor i Båstad – det vet väl alla? Centralstimulantia passar in i den bilden som en prasslig träningsoverallsjacka över en svensk fotbollstränares axlar.

Det jag tycker är spännande är något helt annat. Nämligen att Andre Agassi i samma självbiografi berättar att han aldrig varit förtjust i tennis. Mullrande av en sorts uppdämd ilska som inte skådats sedan Göran Persson gav Carl Bildt en avhyvling om klassamhället skriver han: “I play tennis for a living even though I hate tennis, hate it with a dark and secret passion and always have”.

När världstennisens största ikon under hela 90-talet – kom inte dragande med Pete “världens tråkigaste man” Sampras – gått in på tennisbanan har det inte varit med berusande förhoppningar om stora segrar. Tvärtom har han uppfyllts av en känslococktail där äckel, skam och självförakt är huvudingredienser. Avslöjandet har fått min favorit Guardian-ist Barney Ronay att börja se självkritiskt på sina år som Agassi-fan:

“All those years spent thrilling to his earnest flamboyance: suddenly I feel less like a fan and more like Agassi’s pushy and interfering parent, unsmiling behind my mirrored shades. Because tennis does have its dark side. It’s one of those activities, like finding fame as a creepy falsetto child star, or qualifying as a commercial solicitor, that it’s possible to get deep into without ever really wanting to do it.”

Även för oss som aldrig älskat Agassi vänder hans erkännande på en del perspektiv. Alla andra i hela världen hatar sitt jobb. Om inte under varje sekund av arbetsdagen (vilket nog i sig är rätt vanligt) så i alla fall emellanåt. Får idrottare på toppnivå också göra det? Ska de inte njuta av att stå i centrum och visa upp sina till perfektion tränade backhandslag och stoppbollar?

Det här väcker en sorts missunnsam irritation. Om de hatar sitt jobb så mycket – kan de inte bara försörja sig på att sälja av prylar på internet som vi andra? Tydligen är det inte så lätt, för det finns rätt många idrottare som är trötta på sitt jobb. Mina favorit-”jag hatar min sport”-episoder inom fotbollen de senaste åren:

• September 2007: Manchester Citys vildhjärna Stephen Ireland, då under Sven-Göran Erikssons vingar, använder några hyfsat desperata undanflykter för att slippa undan träning som han inte har lust att delta i. Först genom att säga att hans mormor dött (två gånger). Sedan att hans flickvän haft ett missfall. När lögnerna uppdagas blir han förbannad och säger att fotboll ändå bara är skit.

• Juni 2008: Mittfältslegenden Jonas Thern går till storms mot tråkig fotboll i Sverige. “Jag hatar den svenska fotbollen”, rasar han. Ska bli intressant att se huruvida han står fast vid det nu när han plötsligt blivit en bubblare i brädspelet vi kallar Den Galna Jakten På En Förbundskapten.

• Juni 2008: Hammarbys rekorddyra och lättskadade målvakt Rami Shaaban, som under säsongen bidragit till klubbens nedflyttning till Superettan, förklarar vad som är viktigt för honom i livet:

– Jag tänker inte ändra min personlighet eller min livssyn för att jag ska prestera bättre på fotbollsplanen. Det kommer inte att hända. Jag är den jag är, take it or leave it. Jag anpassar mig inte efter fotbollen, utan efter hur jag vill vara som människa.

Hur ser dina prioriteringar ut?
– Familjen kommer först, självklart. Och sedan… vad finns det för andra prioriteringar? Egentligen? Jag ser inga andra.

Hjälp mig med listan. Vilka andra idrottare har kommit ut som sporthatare?

Jag pysslar ju mest om kultur i mitt vardagliga journalistiska värv. Något som gör sportens världs till en härlig, självklar och ibland absurd tillflyktsort. Ibland kan det synas som om de två världarna är ett evigt motsatspar i gammal strukturalistisk Lévi-Straussanda: gott och ont, svart och vitt, natur och kultur, förlåt, sport och kultur.

Nåja, jag läste hur som helst vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth senaste retoriska pärla i kulturdebatten - att kulturen kan bli en valfråga om man slutar att kalla den kultur:
-Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av. Men om man bryter ner ordet till bibliotek, kulturskolor och konsthallar i stället för att kalla det kultur, då tror jag kulturen kan bli en valfråga, säger hon.

Tänk om idrottsminstern (Lena Adelsohn Liljeroth alltså) hade stått där och pratat om att inte kalla sport sport:
- Det leder tankarna till rytmisk sportgymnastik och sådant som alla kanske inte är intresserade av. Men jag tror att om man bryter ned ordet till skolgymnastik, korpfotboll och Friskis & Svettis då kan det verkligen väcka folks intrese.

Jag vet inte, men det är något med synen på publik och utövare, proffs och amatörer som grumlar sikten här. Men ska vi ändå grotta lite i kulturdebatten, så kan vi gott ögna Jasenko Selimovic debattartikel också - en högerkrok till försvar för de rytmiska sportgymnaster som alla kanske inte är intresserade av.

För alla hängivna socrateser är det väl ingen nyhet då numret kom ut i samband med bokmässan för snart en månad sedan, men för er andra: nya Glänta är sensationellt.

Hade inte just den taglinen varit upptagen, hade man vitsigt kunnat beskriva numret som om filosofen Socrates skrivit om fotbollsspelaren Sócrates.  Eller för att tala med Gläntas språk: som om franske filosofen Baudrillard skulle skrivit om biljard.

Nya Glänta handlar alltså om sport.

“Hur bra koll har professionella fotbollsspelare på newtonsk mekanik? Vad händer egentligen kring rundpingisbordet? Finns det en surfandets filosofi? Hur ser höjdhopparen ut sekunderna innan hoppet? Vem vinner i biljard?

I detta nummer närmar vi oss sporten både lekfullt uppfinnande och kritiskt analyserande, liksom för den delen rent bekräftande. Gamla sporter som bangolf, hästhopp och tävlingsdans blandas med de helt nya ömsning, stegring och rüggböj, och ställs bredvid fotbollens ekonomi, Muhammad Alis status som den störste och konsten att vinna silver.”

(Uppdaterad)

När jag första gången stack fötterna i ett par Converse såg jag fruktindustrin som djävulens ställföreträdare på jorden. Hänsynslösa företag som åt barn och köpte egna länder. Därför är det glädjande, och även överraskande, att bananjätten Dole drar tillbaka sin stämning mot den svenske filmaren Fredrik Gertten och filmen Bananas. Risken att framstå som en yttrandefrihetens fiende och den PR-förlust det skulle innebära blev för mycket.

Man kan hoppas att Svenska fotbollförbundet och disciplinnämnden har samma PR-känsliga seismograf installerad och upphäver sitt beslut att bötfälla Örgryte för Dawit Isaak-banderollerna. För något annat än förlorat anseende blir det aldrig tal om. Särintrssen som Dole och SvFF tycker att de har rätt i sak. Det ligger liksom i sakens natur.

——–

Under torsdagseftermiddagen kom så beskedet att Svenska fotbollförbundet drar tillbaka sitt beslut att bötfälla Örgryte.

Självklart måste vi kommentera Svenska fotbollförbundets disciplinnämnds beslut att bötfälla Örgryte IS. Anledningen är att lagets supportrar under en match höll upp en banderoll på läktaren som krävde att den fängslade, svenske journalisten Dawit Isaaks ska släppas fri. Ett otillåtet politiskt budskap, enligt Svenska fotbollförbundets regler.

Regelverket är tyvärr inget skämt. Det är skapat för att göra fotbollsläktare rumsrena, oförargerliga och inbjudande för sponsorer. Förutom regler mot politiska budskap, finns bestämmelser för pyroteknik och läktarutsmyckning. Flaggor med döskallar, liemän eller med bokstaven S formad som en blixt är alla ajabaja. Om en åskådare får ha på sig en Kiss-tröja är inte helt klarlagt. Iron Maiden-tygmärke på en jeanspaj? Tyvärr, ikväll är det vårdad klädsel som gäller.

Visst, det är lätt att göra sig lustig över den typen av bestämmelser. Men domen mot Örgryte är svårare att skämta bort. Fotbollspampar och småpåvar ute i klubbarna ger sig själva rätten att gå runt yttrandefriheten. Rädda och fega för att eventuellt stöta sig med någon. I det här fallet det mäktiga eritreanska fotbollsförbundet.

Tyvärr är det inte en isolerad händelse. Svenska fotbollförbundet och föreningen Svensk Elitfotboll har under lång tid bedrivit framgångsrikt lobbyarbete för att skärpa lagar för brott och olämpligheter i samband med fotbollsmatcher. Den som följde rapporteringen om införandet av huliganlagen fick se ett typexempel på hur lagstiftningen går ett särintresse till mötes. Detta helt utan att frågan problematiserades i medierna.

Därför kan det inte förvåna någon att  svenska sportkrönikörer knappt har skrivit en rad om domen mot Öis. Antingen struntar de i det eller, vilket är mer troligt, har de inte förmågan att se det motbjudande i beslutet? Hur som helst är det bedrövligt, alltihop.

Jag har liksom inte kunnat komma förbi idén om verklighetens folk de senaste veckorna. Det är ett underbart sätt att se på världen. Allt blir skarpt och absurt.

I lördags satt jag på tunnelbanan med min vän U på väg ut till Tensta konsthall för att se en vacker och obegriplig konstutställning. Vi pratade VM-kval och U menade att det inte gjorde så mycket om  Sverige nu missade VM, det var ju ändå roligare att titta på Italien-Brasilien. Istället för att bli arg tänkte jag på verklighetens folk – de som likt U tycker att fotboll ska vara härlig och underhållade.

För ur ett fotbollsperspektiv är U en representant för verklighetens folk – en Dan Brownläsare, ett Läckbergfan, som betalar sin skatt, sitter vid sitt köksbord och inte vill bli besvärad av nollnollmatcher, defensiva mittfältare och maskning. Det är ni allihop förresten, ni som gillar Brasilien, Barca och tycker att svensk fotboll är så trist, tråkig och dålig. Ni är fotbollkulturens Dansbandskampentittare.

Fotboll ska inte vara så. Fotboll ska vara som Lotta Lotass. En jävla massa av ord, obegripligheter, stängda ytor, en kvalförlust och smärta.

Men men, ilskan klingar av. Nu ser vi fram mot en skön Dan Brownsommar i Sydafrika 2010.

—

Så här i efterhand kan man kosta på sig en reflektion: på något sätt var det ändå fantastiskt i första halvlek när Poulsen gick ned och hämtade boll, ut med mittbackarna Kjær och Agger på kanterna så ytterbackarna kunde flytta upp och överbelasta kanterna. Och sedan en svepande kross. Det funkade varje gång.

Socratessócrates gläds idag med sin namne José Sócrates, partiledare för det portugisiska socialistpartiet, som igår segrade i valet till landets parlament.

Grattis.

/Redaktionen

Som en del av bokmässan spelades det landskamp i Göteborg igår. Jodå, fotbollslandskamp mellan Sveriges och Norges så kallade författarlandslag.

Sverige representerades av Magnus Sjöholm, Jonas Axelsson, Thomas Bodström, Håkan Hermansson, Gunnar Ardelius, Bengt Ohlsson, Gellert Tamas, Henrik Annemark, Patrik Lundberg, Ronnie Sandahl, Martin Bengtsson, Stefan Blomgren, Fredrik Eklund, Måns Gahrton och Joakim Forsberg.

Grabbarna grus hela dagen. Herregud, det hade lika gärna kunnat vara ett jaktlag eller ett gäng repgubbar. Inte en enda kvinna.

Hur det gick i matchen?

Norge vann med 3 - 1. I det norska laget spelade bland annat Eirik Ingebrigtsen och Brynjulf Jung Tjønn, av namnen att döma asar, vilka är omvittnat svårslagna.

Läste Socrates-Antons eminenta artikel om riksdagspolitikers kulturkonsumtion och boken Folkvald Kultur i Svenska Dagbladet idag. Partiledarmatrisen bjöd på ett par överraskningar. Maud Olofsson har tydligen varit på den marxist-leninistiska Världsungdomsfestivalen på Kuba, medan Göran Hägglund säger sig vara jazzkonnäsör, inte helt i linje med hans hjärtskärande utspel om moral majority.

Men Mona Sahlin och Lars Ohly överraskar ingen. De positionerar sig som hägglundsk arbetarklass och svarar att Bruce Springsteen är deras bästa konsertupplevelse. Men inte samma Springsteenkonsert. Mona Sahlin tycker Bossens framträdande 2008 är oförglömligt. Lars Ohly menar däremot att Springsteen var bäst på den legendariska Ullevikonserten 1985, när 50 000 svenskar rockade röven av högern så hårt att betongen sprack.

När det gäller vänsterledarens svar finns det anledning att bli lite misstänksam. Han har tidigare slirat på sanningen i sitt förhållande till arbetarklassikoner. Minns historien om att han påstodd att han skulle ha spelat fotboll mot Nacka Skoglund. Det skulle därför vara kul att se Lars Ohlys gulnade och lite stela Springsteenbiljett.

Måndag 14 september åkte Djurgården ur fotbollsallsvenskan. Det måste bli så. Trots en teoretisk och praktisk chans att kravla sig upp på kvalplats finns det inte mycket som tyder på det. Krampaktigt spel,  en trupp svårt drabbad av skador, matcher som glider laget ur händerna - hur varje hörna framstår som en chans till väckelse.  Och på läktarna står supportrar och gestikulerar väldigt engelskt. Bilden av motgång är tydlig, så tydlig.

Paralleller kan dras till Djurgårdens situation 1996. Efter incidenten med Terror-Tommy och spel inför tomma läktare 1995 hämtade sig laget aldrig och åkte ur.

AIK 2004 -  en bedrövlig höstsäsong. Trots att ingenting egentligen var klart innan sista omgången förstod alla att laget skulle åka ur. I styrelserummet lät de fallet bli fritt. På planen var det krampaktigt och sköra 1-0-ledningar. På läktarna gestikulerade supportrarna väldigt engelskt. Så engelskt att laget spelade sista omgången inför tomma läktare.

Precis som AIK hade 2004 har Djurgården i år en lagledning som får leva med att förening, riskkapitalbolagsfotbollslagbolag och andra skattetekniska lösningar inte har några pengar kvar att spendera. Riskkapitalisterna har tröttnat på misslyckade värvningar där Djurgården har förvandlat unga lovande spelare till före detta unga lovande spelare. Nu får laget klara sig med den trupp som finns tillgänglig. Det finns inget mer att göra; faller skiten så gör den.

Vi på Socrates Sócrates har varit ganska återhållsamma med att avslöja våra svenska lagsympatier. Anton Gustavsson har i någon kommentar avslöjat att han håller på Hammarby. Själv håller jag på Djurgården. Efter förlusten mot MFF på måndagskvällen är det extra tungt idag. Jag var inte på plats utan satt på redaktionen i Malmö och gestikulerade väldigt engelskt åt TV:n och insåg att det är slut nu. Det blårandiga hjärta som bultat sedan Stephan Kullbergs dagar i mitten av 1980-talet led verkligen ont.

Men samtidigt: Tack för ett stundtals briljant 00-tal, Djurgården.

Division två - Djurgårn ändå.