Vuxna broilers helt utan betydelse

Det känns som den svenska kulturen hämtar mycket näring från den där välbekanta känslan av att vara en bluff som när som helst kan bli avslöjad. En premiss som kan gestalta allt ifrån finstämd tomhet och otillräcklighet som i Johan Klings fina “Människor helt utan betydelse” till en tramsig komik som i filmbagatellen “Vuxna människor”.

Den stora frågan är väl varför ingen utnyttjat den dopade idrottaren som karaktär. Kan inte tänka mig något svartare än filmscenen när sprinterbroilern Dwain Chaimbers står i flygkön med väskan full med så mycket preparat att han skulle kunna försörja ett mindre utvecklingsland med THG i åratal (varför de nu skulle behöva THG). Ensam. Sedan prispallen och glädjen. Lika ensam men med den pillpoppande managern vid sin sida.

Det finns förvisso ett problem rent gestaltningsmässigt med dopingstoryn. Hela grejen med den här genren är ju att det  handlar om känslan av att vara en bluff, inte om att faktiskt vara det. Läsaren/tittaren känner igen sig och får någon sorts katarsis av ren slentrian - “det är inte bara jag som känner så”. I fallet med den dopade handlar det ju faktiskt om någon som är en bluff.

Jag tror att det skulle kunna vara fint ändå, på det där jobbiga sättet. Tänk att lägga ned så mycket träning som de dopade ändå måste göra, nå ända fram och sedan aldrig riktigt kunna njuta av det. Rätt åt dem kanske, men ändå fin-fult på det sättet som blir så bra på film.

Tags: Dwain Chaimbers, Johan Kling, katarsis, Människor helt utan betydelse, THG, Vuxna människor