Champions League har dödat min inre 16-åring

Det är valborg, sol, dagen efter ännu en fantastisk Champions League-match. Det känns lite tomt.

Läser eftersnacket på The Guardian och råkar hamna på Stepen Frys brev till sig själv som 16-åring. Och då förklarar den sig, tomheten man känner efter en ännu en fantastisk Champion League-match.

“I am perhaps happier now than I have ever been and yet I cannot but recognise that I would trade all that I am to be you, the eternally unhappy, nervous, wild, wondering and despairing 16-year-old Stephen: angry, angst-ridden and awkward but alive. Because you know how to feel, and knowing how to feel is more important than how you feel. Deadness of soul is the only unpardonable crime, and if there is one thing happiness can do it is mask deadness of soul.”

Är det inte precis så det är; Champions League är den lycklige, vackre och ack så själlöse som växt upp och kvävt det engagemang och den känsla som en gång bodde i en stackars tröstlös 16-åring.

För visst är det vackert och lyckligt, Man U mot The Gunners: Fletchers och Carricks fantastiska djupledslöpningar, alla sammetslena förstatouchar, unge Gibbs ytterbacksspel. Ändå är det bara intellektuellt, all denna skicklighet, vackra yta och glädje döljer bara själens tomhet: “and if there is one thing happiness can do it is mask deadness of soul.” Var är all den tröstlösa förtvivlan jag kände? Andfådd, tillbakahållen gråt efter en felaktig utvisning på en blöt uterink i Traneberg, en fuktkall marskväll 1994.

Jag vet inte, egentligen är det väl bara en uppmaning att läsa Frys brev. Jag tyckte det var fint.