Socrates och Sorglösheten

Jag var på salong igår; i en konstnärsvåning i Gamla stan med tavlor uppåt väggarna (ända upp till taket) konverserade välutbildade människor bland vin och äggmackor. Salongen hörde på något sätt ihop med det litterära projektet Sorglösheten, och kvällens konversationstema var “om du fick ändra en sak i samhället för att göra det bättre, vad skulle det vara?”.

En aning pretentiöst kan tyckas, men synnerligen trevligt.

Till saken. Alltid lika ödmjukt vältalige och sorglöse kulturjournalisten Erik Schüldt höll ett litet anförande, som efter utflykter till första världskriget och glasskonsumtion slutade med att om han fick förändra något skulle det vara att byta ut idrotten i skolan mot “kulturell/själslig fostran”.

Som en anhängare av mens sana in corpore sano blev jag lite brydd. Bor inte själva sorglösheten i en fotbollsmatch eller en topspinnduell i bordtennis lika mycket som i Tranströmers vackert ekande diktrader? För mig är det samma eskapism och samma själsliga rening. Man får perspektiv på livet genom att för en stund befinna sig någon annanstans – i fotbollen eller fiktionen, pingisen eller poesin.

Någon har såklart redan tänkt längre om sport och kultur. Den här boken köpte jag på en bokrea för ett allt större antal år sedan. Intressant? Klart man vill läsa om vad stora konstnärer som Beethoven, Tranströmer och J-O Waldner har gemensamt.

Tags: Beethoven, eric schüldt, filosofi, konst, kultur, Salong, Sorglösheten, Tranströmer, Waldner