Den ryska björnen river igen

Det är i år 20 år sedan Berlinmuren föll, slutet för det statssocialistiska projektet i Östeuropa. På tidningars ledarplats kommenteras händelsen och i Kungsträdgården i Stockholm visas en veckolång utställning om omvälvningarna i Polen.

Men det var inte bara ett system som begränsade och kringskar människors frihet som försvann, utan även möjligheten att avnjuta dramer fyllda av tydliga intriger på idrottens scen. Prestigeladdade möten mellan USA och Sovjet var givna blockbusters, oavsett sport.

När till exempel filmindustrin och litteraturen har lyckats gå vidare och hittat nya polariserade världsförhållanden att relatera till, har idrotten efter Kalla krigets slut befunnit sig i ett dramaturgiskt vakuum.

Men, i och med hockey-VM i Schweiz, kan en av de stora rivaliteterna inom idrottsvärlden vara på väg att återuppstå. Som lottningen ser ut är det upplagt för en repris på fjolårets final mellan Ryssland och Kanada.

Rivaliteten mellan de båda hockeyjättarna bottnar i klassiska möten under 1970- och 80-talen, där alla aspekter av Kalla kriget blottades. Väst mot öst, vi mot dem, gott mot ont, den fria människan mot det kontrollerade kollektivet etc.

Den första verkliga kraftmätningen mellan de två utkämpades i september 1972, med den smått legendariska och episka Summit series. Åtta matcher - fyra i respektive land - skulle avgöra vilka av de två som var bäst. Kanada avgick med segern, men var överraskade över det tuffa motståndet. Två år senare var det dags igen, den gången vann Sovjetunionen.

Canada Cup 1987 var Kalla kriget-erans sista möte av den här digniteten, mellan de båda länderna. Finalserien över tre matcher anses vara den bästa hockeyvärlden har skådat. KLM-kedjan mot Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Mark Messier. Matchserien vanns till slut av Kanada efter att Mario Lemieux avgjort sent i tredje perioden, framspelad av Wayne Gretzky.

Sen föll muren, Sovjetunionen upplöstes och den ryska hockeyn utarmades, spelare efter spelare flydde landet för att prova lyckan i NHL. Under 1990-talet var det högst osäkert om ryska spelare överhuvudtaget skulle representera landet vid internationella mästerskap och turneringar. Interna bråk, rädsla för att åka till hemlandet och som mångmiljonärer dra på sig den organiserade brottslighetens uppmärksamhet var förklaringar till strömhoppen från landslaget.

Men den nya generationen ryska hockeyspelare verkar ha smittats av det återfunna storryska självförtroendet som spirar i landet, och de senaste åren har även landslagshockeyn återhämtat sig. Därför kändes det logiskt att den ryska revanschen för Canada Cup-förlusten 1987 kom förra våren, när landet besegrade Kanada i VM-finalen, i Kanada.

Samtidigt som rysk hockey åter är att räkna med brottas Kanada med en sviktande nationell hockeyidentitet. Det ekonomiska gapet mellan amerikanska och kanadensiska klubbar i NHL bara ökar, endast ett lag av åtta kvarvarande i Stanley Cup är kanadensiskt. Istället klamrar sig den kanadensiska hockeyn fast vid bilden av sig själv som sportens epicentrum, vid sentimentala berättelser om familjefäder i perifera gruvstäder som bygger hockeyrinkar på bakgårdarna – blott för kärleken till sporten och landet. Berömmelsen och pengarna däremot kommer deras barn en dag tjäna i Miami eller Dallas. Eller varför inte i Moskva? Ryska hockeyligan KHL har på senare år kunnat locka utländska spelare till landet med löften om löner som bara överträffas av NHL. Den nya världen är på väg att bli den gamla hockeyvärlden.

Därför tippar Socrates Sócrates redan nu kanadensisk vinst över Ryssland i finalen. Inte för att Kanada är bättre, utan för att de måste vinna. En supermakts yviga fäktande för att bibehålla bilden av sig själv och en hotad position.

Tags: Berlinmuren, Canada Cup, hockey, hockey-VM, ishockey, Kanada, Ryssland, Sovjetunionen