Glödande fiktiv kärlek
maj 27th, 2009 , Anton Gustavsson |Är kvällens Champions League-final den objektivt största och viktigaste klubblagsmatchen på många år? Det tycker jag att vi kan säga är ställt bortom allt rimligt tvivel.
Chelseas fans skulle förstås inte hålla med. De kan bara se att de bestulits på en finalplats, eller åtminstone två klara straffar, i semin. För dem är den här matchen en komedi. Vi andra ser kanske en större rättvisa i att de två lag som dominerat och vunnit världens två bästa ligor, och samtidigt spelat kittlande vacker respektive sjukligt vältrimmad fotboll, möts i en CL-final. Det måste betyda nånting mer än att norska domare är korrupta.
Hysterin är hur som helst total. Till att börja med på min Facebook, där statusraderna överallt fylls av beskrivningar av hur, när och med vem man ska se matchen. (Alla verkar hålla på Barça.) Samtidigt finns många utbrytare från den maniska massan som laddat hela veckan inför stormötet. Bara här på Socrates Sócrates har vi flera som av olika skäl saknar finalpeppen – dels en förbittrad Arsenalsupporter och dels en snöpligt finalmissande Italienkorrespondent. Chelseamannen Johan Scheele ska vi inte ens tala om, han sitter enligt uppgift i en mörk vrå och surar.
Själv ser jag fram emot matchen som de flesta av oss svennar som helt enkelt gillar väldigt bra fotboll – med ivrig förväntan – och tar således del av varenda medierat budskap som går att hitta. Och alla, från Simon Bank till Samuel Eto’o till Google, drar sitt lilla strå till stacken för att lyfta den upptrissade stämningen till direkt hysterisk. Men få skriver så träffande som den spanske poeten Luis García Montero, som Sydsvenskans utmärkta krönikör Anja Gatu citerar idag i sin blogg:
Sanningarna inom detta område
med sina kyliga matematiska linjer,
är glödande fiktiv kärlek, i händerna på en straff.
Därför vet de mycket
om lyckan och skönheten.
Det är inte logiskt
att vi skänker dessa ting ett överdrivet värde.
De är nittio minuter i ett glas vatten.
Men för mig har de många gånger släckt min törst.
Och efter den vackra sammanfattningen av fotbollens essens tycker jag att vi opportunister ska hålla tyst och låta spelet börja.
Tags: Anja Gatu, Barcelona, Champions League, Chelsea, facebook, final, fotboll, Google, Manchester United, poesi, Simon Bank

maj 27th, 2009 at 19:26
Jag ser faktiskt fram emot att heja fram Thierry Henry till den där Champions League-medaljen han så väl förtjänar. Att han vinner den med Barcelona och inte med Arsenal känns bittert men det är ok. Vi vinner ett annat år.