När kulturens män pratar sport

Idag börjar Wimbledon och åter pratas det tennis i Sverige. Efter Robin Söderlings framgångar i Paris för en knapp månad sedan är intresset för den vita sporten större än på länge. Själv har jag köpt nytt racket.

Den sedvanliga inför-rapporteringen om jordgubbar med grädde, klädkoder och sommarsval aristokrati har i år fått stå tillbaka för nyheten om att att centercourten i Wimbledon är försedd med ett på- och avtagbart tak. Nu är är det slut på regnavbrott, TV-repriser av tidigare års finalmatcher och spel i mörker.

Skönt, tycker nog de flesta. “Larvigt”, tyckte förläggaren Svante Weyler i  SVT:s Gomorron Sverige och menade att regnavbrotten var en del av tjusningen med Wimbledon. Omedvetet, får man anta, sätter han fingret på hur kulturen många gånger betraktar idrotten. När män inom kulturen - med politisk hemvist till vänster om mitten - pratar idrott blir det mycket barndomsnostalgi och Rekordmagasinetreferenser. Det är tjuvkikande genom planket på Råsunda och Radio Luxembourgs knastrande sändningar från Ingos VM-match på Yankee Stadium.  Minnen från ett evigt sommarlov, varmkorvsdoft och bullbak. För dem som jobbar med idrott på riktigt måste det vara väldigt tröttsamt att lite von oben få idrottens själ förklarad för sig. Hur varje förändring av regler är en eftergift åt TV-bolag och kommersiella intressen.

När Svante Weyler pratar om Rasmus Elm som en tunnlande och klacksparkande “kis” och att hela U21-landslaget präglas av “munterhet”, är det inte långt ifrån att han halar upp en mellanöl ur fickan, fipsar bak hamnsjåarkepsen i nacken med fingret och suckar över rivningarna som just nu pågår i Klarakvarteren i Stockholm.

När blir det så? När blir de egna idrottsminnena referenser värda att torgföra som facit? Är det efter 35? I så fall får jag passa mig. Om fem år finns annars risken att jag i glada färger målar bilden av hur jag själv - klädd i Adidas Samba, Levi’s 502:or och baseballjacka - tillsammans med ett tiotal andra fjortonåringar åkte supporterbussen från Oskarshamn till Vimmerby för länsderby i hockeyns division tre. Det var tidigt 90-tal;  Blue Saints och Black Army var kungar på svenska idrottsläktare. För en kväll ville vi vara som dem. Kanske uppnå något som kunde liknas vid en läktarskandal. Vi fick till en omspolning i tredje perioden, lite snöbollskastning på parkeringen och tre rader om “oroligheterna” i lokaltidningarna. Det var sommarlov, i ishallen luktade det korv. På vägen hem stannade vi i Hultsfred och spelade hartsfiol.

——–

I övrigt tror jag att Robin Söderling åker ut mot Roger Federer i åttondelen.

Tags: nostalgi, Radio Luxembourg, Rasmus Elm, Robin Söderling, Roger Federer, Svante Weyler, tennis, U-21, wimbledon