“Ingen seger utan negern”

Alla är överens om att Steve Galloways återkomst är bra för Djurgården. I stället för en Zoran Lukic vars tilltagande stingslighet under våren gick från underhållande till ångestladdad får nu djurgårdarna en hemvändare med både klubbhjärta och fansens respekt. Alla gillar Galloway för han är, som man säger i amerikansk politik, likeable. (Det ordet skulle nog inte ens Zoran Lukics mor använda om sin son.)

Hur som helst, Galloways comeback i Djurgården får mig att tänka tillbaka på hur rasistisk svensk fotboll verkar ha varit under åren när han hade sin peak. Det vill säga, själv är jag ju för ung för att ha några vettiga minnen av skarven mellan åttio- och nittiotalen, men vad jag har läst och förstått i efterhand så byggde fansens kärleksförklaringar till Steve på en blandning av stor beundran och mer eller mindre öppen rasism. Ramsan “ingen seger utan negern” är ett bra exempel på den underliga mixen.

Det kanske var såhär vita fotbollsintresserade män visade respekt förr i tiden, vad vet jag. Men såhär i efterhand ter sig den sortens kärleksförklaringar väldigt underliga.

Nöjesguiden (en idag totalt undermålig tidning som alla säger “var väldigt läsvärd på nittiotalet”) verkar inte ha hanterat Galloways hudfärg särskilt mycket bättre. Åtminstone inte att döma av den här artikeln som jag hittade i en hög hemma:

För en nutida betraktare ser den här rubriksättningen helt galen ut. Kanske för att världsfotbollens svängningar och de senaste fyrtio årens migration har resulterat i att spelare med annan hudfärg inte är något exotiskt längre, inte ens i den nordliga allsvenskan.

Men jag undrar ändå. Var svensk fotboll mer rasistisk för tjugo år sedan? Jag tänker utgå ifrån det så länge, men kommentera gärna, ni i läsekretsen som är mer historiskt bildade.

Tags: allsvenskan, djurgården, rasism, steve galloway, zoran lukic