Den eviga dikotomin

Jag pysslar ju mest om kultur i mitt vardagliga journalistiska värv. Något som gör sportens världs till en härlig, självklar och ibland absurd tillflyktsort. Ibland kan det synas som om de två världarna är ett evigt motsatspar i gammal strukturalistisk Lévi-Straussanda: gott och ont, svart och vitt, natur och kultur, förlåt, sport och kultur.

Nåja, jag läste hur som helst vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth senaste retoriska pärla i kulturdebatten - att kulturen kan bli en valfråga om man slutar att kalla den kultur:
-Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av. Men om man bryter ner ordet till bibliotek, kulturskolor och konsthallar i stället för att kalla det kultur, då tror jag kulturen kan bli en valfråga, säger hon.

Tänk om idrottsminstern (Lena Adelsohn Liljeroth alltså) hade stått där och pratat om att inte kalla sport sport:
- Det leder tankarna till rytmisk sportgymnastik och sådant som alla kanske inte är intresserade av. Men jag tror att om man bryter ned ordet till skolgymnastik, korpfotboll och Friskis & Svettis då kan det verkligen väcka folks intrese.

Jag vet inte, men det är något med synen på publik och utövare, proffs och amatörer som grumlar sikten här. Men ska vi ändå grotta lite i kulturdebatten, så kan vi gott ögna Jasenko Selimovic debattartikel också - en högerkrok till försvar för de rytmiska sportgymnaster som alla kanske inte är intresserade av.

Tags: Bibliotek, kulturskolor, Lena Adelsohn Liljeroth, rytmisk sportgymnastik