Fotbollen och verklighetens folk

Jag har liksom inte kunnat komma förbi idén om verklighetens folk de senaste veckorna. Det är ett underbart sätt att se på världen. Allt blir skarpt och absurt.

I lördags satt jag på tunnelbanan med min vän U på väg ut till Tensta konsthall för att se en vacker och obegriplig konstutställning. Vi pratade VM-kval och U menade att det inte gjorde så mycket om  Sverige nu missade VM, det var ju ändå roligare att titta på Italien-Brasilien. Istället för att bli arg tänkte jag på verklighetens folk – de som likt U tycker att fotboll ska vara härlig och underhållade.

För ur ett fotbollsperspektiv är U en representant för verklighetens folk – en Dan Brownläsare, ett Läckbergfan, som betalar sin skatt, sitter vid sitt köksbord och inte vill bli besvärad av nollnollmatcher, defensiva mittfältare och maskning. Det är ni allihop förresten, ni som gillar Brasilien, Barca och tycker att svensk fotboll är så trist, tråkig och dålig. Ni är fotbollkulturens Dansbandskampentittare.

Fotboll ska inte vara så. Fotboll ska vara som Lotta Lotass. En jävla massa av ord, obegripligheter, stängda ytor, en kvalförlust och smärta.

Men men, ilskan klingar av. Nu ser vi fram mot en skön Dan Brownsommar i Sydafrika 2010.

—

Så här i efterhand kan man kosta på sig en reflektion: på något sätt var det ändå fantastiskt i första halvlek när Poulsen gick ned och hämtade boll, ut med mittbackarna Kjær och Agger på kanterna så ytterbackarna kunde flytta upp och överbelasta kanterna. Och sedan en svepande kross. Det funkade varje gång.

Tags: Dan Brown, Dansbandskampen, Läckberg, Lotta Lotass, Poulsen, Smärta, Tensta konsthall, Verklighetens folk, VM-kval 2010