Män som hatar idrott

Jag begriper inte varför alla blev så upprörda när Andre Agassi i veckan avslöjade att han knarkade en del under sin idrottskarriär. Är det någon som är överraskad? Really?

Möjligtvis kan jag hålla med om att Agassi gjorde sig skyldig till en överdrivet flummig drogromantik när han skulle berätta om sitt missbruk – att han beskrev sin favoritdrog crystal meth som “a tidal wave of euphoria that sweeps away every negative thought in my head”, att han sade att han aldrig “felt so alive, so hopeful” som när han använde den. Det var lite osmidigt. Men hur oväntat är det att tennisspelare knarkar? Att detta den vita sportens frälse lever ett liv präglat av dekadens, överflöd, laissez-faire-attityd och jätteflaskor med champagne som efter att ha sabrerats med silversvärd sprutas över tonårsflickor i Båstad – det vet väl alla? Centralstimulantia passar in i den bilden som en prasslig träningsoverallsjacka över en svensk fotbollstränares axlar.

Det jag tycker är spännande är något helt annat. Nämligen att Andre Agassi i samma självbiografi berättar att han aldrig varit förtjust i tennis. Mullrande av en sorts uppdämd ilska som inte skådats sedan Göran Persson gav Carl Bildt en avhyvling om klassamhället skriver han: “I play tennis for a living even though I hate tennis, hate it with a dark and secret passion and always have”.

När världstennisens största ikon under hela 90-talet – kom inte dragande med Pete “världens tråkigaste man” Sampras – gått in på tennisbanan har det inte varit med berusande förhoppningar om stora segrar. Tvärtom har han uppfyllts av en känslococktail där äckel, skam och självförakt är huvudingredienser. Avslöjandet har fått min favorit Guardian-ist Barney Ronay att börja se självkritiskt på sina år som Agassi-fan:

“All those years spent thrilling to his earnest flamboyance: suddenly I feel less like a fan and more like Agassi’s pushy and interfering parent, unsmiling behind my mirrored shades. Because tennis does have its dark side. It’s one of those activities, like finding fame as a creepy falsetto child star, or qualifying as a commercial solicitor, that it’s possible to get deep into without ever really wanting to do it.”

Även för oss som aldrig älskat Agassi vänder hans erkännande på en del perspektiv. Alla andra i hela världen hatar sitt jobb. Om inte under varje sekund av arbetsdagen (vilket nog i sig är rätt vanligt) så i alla fall emellanåt. Får idrottare på toppnivå också göra det? Ska de inte njuta av att stå i centrum och visa upp sina till perfektion tränade backhandslag och stoppbollar?

Det här väcker en sorts missunnsam irritation. Om de hatar sitt jobb så mycket – kan de inte bara försörja sig på att sälja av prylar på internet som vi andra? Tydligen är det inte så lätt, för det finns rätt många idrottare som är trötta på sitt jobb. Mina favorit-”jag hatar min sport”-episoder inom fotbollen de senaste åren:

• September 2007: Manchester Citys vildhjärna Stephen Ireland, då under Sven-Göran Erikssons vingar, använder några hyfsat desperata undanflykter för att slippa undan träning som han inte har lust att delta i. Först genom att säga att hans mormor dött (två gånger). Sedan att hans flickvän haft ett missfall. När lögnerna uppdagas blir han förbannad och säger att fotboll ändå bara är skit.

• Juni 2008: Mittfältslegenden Jonas Thern går till storms mot tråkig fotboll i Sverige. “Jag hatar den svenska fotbollen”, rasar han. Ska bli intressant att se huruvida han står fast vid det nu när han plötsligt blivit en bubblare i brädspelet vi kallar Den Galna Jakten På En Förbundskapten.

• Juni 2008: Hammarbys rekorddyra och lättskadade målvakt Rami Shaaban, som under säsongen bidragit till klubbens nedflyttning till Superettan, förklarar vad som är viktigt för honom i livet:

– Jag tänker inte ändra min personlighet eller min livssyn för att jag ska prestera bättre på fotbollsplanen. Det kommer inte att hända. Jag är den jag är, take it or leave it. Jag anpassar mig inte efter fotbollen, utan efter hur jag vill vara som människa.

Hur ser dina prioriteringar ut?
– Familjen kommer först, självklart. Och sedan… vad finns det för andra prioriteringar? Egentligen? Jag ser inga andra.

Hjälp mig med listan. Vilka andra idrottare har kommit ut som sporthatare?

Tags: andre agassi, fotboll, knark, manchester city, stephen ireland, tennis